Resan hem...
Denna gången fick vi börja våran resa väldigt tidigt. Vi klev ur sängen klockan tre på morgonen amerikanska tid i tisdags morse, ingen trevlig upplevelse måste jag erkänna.
Sedan åt vi frukost för oss själva i familjens kök. Jag var inte alls hungrig egentligen men man måste ju ha lite energi när man har en lång resdag framför sig. Väskorna hade vi redan lastat ut i bilen kvällen innan så de behövde vi inte bry oss om. När vi var färdiga med tandborstning osv så väckte vi familjen för att säga hej då. Det är aldrig roligt att lämna när man trivs så bra men samtidigt måste man ju åka hem någon gång. Det går dessutom bättre och bättre att säga hej då, idag blev det inga tårar över huvudtaget utan vi bara kramades och sa vi ses snart. Lite skillnad mot första gången när man åkte och tårarna sprutade hela vägen hem.
Andreas fick ta det första körpasset, men jag var ändå tvungen att hålla mig vaken och prata med honom så att han inte skulle somna framför ratten. Men när vi kommit en bit på vägen kunde jag inte hålla ögonen öppna mer så då sov jag ett tag. Sedan blev det min tur att köra. Jag fick ta statsdelen utav bilresan. Vi hade förväntat oss att vi skulle hamna mitt i rusningstrafiken, men det gick smidigt. Givetvis var det mycket trafiken men inte så att man behövde köra under hastighetsgränsen eller stå i köer så vi kom fram till flygplatsen i god tid. Väl där lämnade vi tillbaka hyrbilen, de såg som tur var inte bucklorna som tornadon orsakade på den så då behöver vi inte betala något extra för det. Skönt!
Incheckningen gick också smidigt. Det var inge kö alls, och en vänlig Continental anställd hjälpte oss checka in bagaget hela vägen så att vi inte behöver hämta upp det i New York utan bara behöver fixa nya bording pass för nästa flyg, en sak mindre att oroa sig för. Vi hade packat väskorna perfekt, samtliga väskor vägde precis 23 kilo, även damen på incheckningen tyckte vi hade varit riktigt duktiga.
Sedan softade vi bara runt på flygplatsen tills det var dags att hoppa på planet till NYC.
